Sammanfatning.

   Välkomna efter längre paus. Från min hemkomst har det gått nästan 4 veckor och jag har svalnat något. Jag ska försöka sammanfatta äventyr och berätta till er, som har inte pratat med oss än vad egentligen har hänt i Australien.

   Äventyr har inte slutat med framgång! Det betyder inte att den inte var lyckat. Därför ändrar jag min plan och ska inte skriva en post för varje dag Australien. Jag ska försöka skriva kort om hela resa och dela med er våra upplevelse i den här posten.

   Som ni vet,när vi har kommit till Halls Creek så har våra paketer inte kommit än. Vi hoppades på mirakel men tyvärr. Kalender har passerat 25e augusti  (Piotr var inte med mig längre) och fortfarande har det inte hänt något. Till slut 7e september efter nästan 4 månader från dagen vi har sänd paketer har de efterlängtade 4 kartonger kommit. Men vi kommer tillbaka till starten...

   Under 2 dagar som vi spenderade i Darwin, vi visste som ska vänta oss och vad vi saknar. Vi köpte lite av den mest nödvändigt utrustning samt mat och billigt tält. Till Halls Creek har vi kommit med Greyhound bus (femton timmars resa) 5e augusti sent på kvällen.

Efter natten som vi har spenderat på camping, på morgonen dagen efter har vi träffat Nick och hans fru Erica. Nick är polisman som vi har haft mailkontakt med under några månader före resan.

Camping i Halls Creek

Inom kort visade de sig att vara underbara, öppna, hjälpsamma och vänliga människor. Det hjälpte oss mycket med våra problem, och när vi har cyklat färdig runt Halls Creek så spenderade jag under deras tak flera underbara dagar.

Med Erica och Nick

Tillsammans med Piotr har vi direkt bestämt att det inte finns någon anledning att gnälla och vänta på mirakel, men istället måste vi starta cykla med det som vi har och som vi lånade från Erica och Nick och kolla hur det är på Canning Stock Route, iallafall på första delen av sträcka som kallas Tanami Road. Som tur cyklar hade vi med oss på flygplanen! Vi gjorde som vi bestämde och redan nästa dagen tidigt på morgonen var vi på väg till Wolfe Creek Meteorite Crater som ligger drygt 150km söder om Halls Creek.

 

Början av Tanami Road

Tanami Road

Wolfe Creek Meteorite Crater

Efter tre dagar var vi tillbaka i samhället för att fylla på vatten och mat och under följande dagar besökte vi andra intressanta platser som var inte lika långt från lilla staden.

Halls Creek

Mest tyckte vi faktiskt om oasen Palm Springs  (den ligger 45km från Halls Creek) som vi besökte tre gånger (vi var tvungna efter par dagar cykla till "stan" för att köpa mat, fylla på vatten och kolla om paketer har inte kommit), sammanlagt har vi spenderat elva dagar där. Mest har vi chillat där, dvs. vi solade simmade, läste men också vandrade, klättrade och cyklade korta sträckor för att underhålla konditionen. Vi började till och med kalla den ställe Polish Springs.

På väg till Polish Springs

Polish Springs

Natten i Polish Springs

Förutom Polish Springs besökte vi också Sawpit Gorge, Caroline Pool och vi var vid China Wall.

Sawpit Gorge

Caroline Pool

   Så här har vi spenderat tid fram till 23 augusti, dagen som Piotr lämnade Halls Creek och började sin hemresa till Sverige.

Piotr på stranden i Broome

Under nästa två veckor, fram till dagen när paketer har kommit har jag inte lämnat samhället. Jag hittade jobb där jag spenderade hela dagar och under helger har jag trampat på cykel för att inte tappa formen helt. Jag bodde på den tiden hos Erica och Nick och trivdes mycket bra: jag hade inte bråttom någonstans, tiden gick långsamt, det var lungt och harmonisk. Ärlig talat till full lycka saknade jag bara att kunna krama mina barn och Aleksandra.
  

   Som ni vet 7e september äntligen 4 kartonger med utrustning och frystorkad mat har kommit fram. När jag fick den information från Nick så har jag sagt hejdå till alla på jobbet och gick hem. På en gång började jag packa mina cykelväskor. Samtidigt har jag skickat Piotrs grejer tillbaka till Polen och fixat andra ärende för att kunna så fort som möjligt börja trampa på cykel. Sent på kvällen var jag redo att starta. Jag började strax efter midnatt 8e september. Här skulle börja min beskrivning dag efter dag äventyr Canningu Stock Route på cykel. Men  det blir inte så... På grund av känslor som är med mig fortfarande när jag kommer tillbaka till de momenter ska jag begränsa mig till några fakta och data och på slutet kommer jag att skriva mina anteckningar från två sista dagar på CSR.

   Redan från början var det svårt att cykla på grund av för stor och ojämn fördelat last. Den andra problem kunde jag lösa ganska fort, men första efter varje kilometer som betyder sämre och sämre  vägkvalitet, gjorde att jag var mer och mer förkrossad. Men jag vågade inte att kasta bort en del av saker som jag trodde då att var nödvändiga. Och jag förflyttade jag mig långsamt genom djup sand i stor heta (genomsnittliga temperaturer var ca. 10 grader högre än före en månad sedan), med otillräcklig mängd av vatten. Jag förstörde mina krafter och självförtroende. Från och med andra dagen har jag inte cyklat mycket mer än jag har gått och puttat cykel eftersom sand var ännu djupare och corrugations var värre och värre. Första dagen har jag klarat lite över 153km och nästa dagar 66,56 och 40. Och det var allt... Fjärde dagen min stor dröm har gått sönder som sandslott den försvann som vatten från min kropp... Ni kan läsa här nedan (citat direkt från min dagbok utan korrigering, därför texten kan kännas lite "bucklig". Korrigering skulle jag göra senare under tiden när jag skulle skriva över dagbok till bloggen):

"10e september 2017, söndag - CSR dag 3. (41.); 55,85 km; Σ274,92 km; 9:30,25; 5,8 km/h

   Jag vaknade kl.4.00 och startade kl.5.30. Det var fortfarande behaglig svalt, men det kändes att det blir mycket varm dag, som vanlig. Till kl.11.30 klarade jag att cykla bara knappt tre mil, och mer än hälften av distans har jag puttat cykel - så katastrofalt är den del av sträcka. Huvudproblem är fin och djup sand, som även för så breda däck är för stor hinder. Jag hela tiden beräknar om vatten som jag har räcker till brunn 49. Jag har räknat att om jag cyklar i så hög temperatur, så kommer jag att förbruka alldeles för mycket vatten därför lunchrast har jag förlängd nästan fram till kvällen, för att kunna starta igen när det blir lite kallare. Tyvärr blir jag tvungen att cykla i mörkret men det är den ända chansen eftersom från platsen där jag hade lunchrast till  uttorkad brunn 51 har jag över 3 mil och sedan nästa 5.2 mil till brunn 49. Till hela distansen har jag bara 10l vatten. Inte mycket... Jag har också beräknat hur mycket mat har jag och hur mycket väger cykel och kommit fram till att jag har önödig mycket mat. Jag bestämde mig att slänga den sorten av frystorkad mat som smakade minst dvs. Farfall i ost&spenat sås. Direkt har det blivit mer luftig i cykelväskor. Imorgon ska jag flytta på lite grejer så att det blir mer plats för vatten. Det skullle bode räcka för att ha ca. 2 paketer/dag om man cyklar i 30 dagar plus att jag hade lite annat mat också med mig. Vatten är viktigast!

KATASTROF, FÖRLUST, BESVIKELSE, BITTERHET...

   Jag skriver de ord nästa dag på kvällen i ett tält 1.8mil söder om Billiluna vid Lake Stretch. Men kronologisk skulle det vara...

   Enligt planer har jag cyklat under natten. Jag gjorde bara en paus runt kl. 23.00 för att göra varm mat och direkt efter började jag cykla igen.

11e september 2017, måndag - CSR dag 4, sista (42.); 39,36 km; Σ314,28 km; 6:39,41; 5,8 km/h

Jag cyklade som i en trans. Under viss tid underlag var skaplig men snart blev den sämre igen, och jag var tvungen putta cykel igen. Det var mycket tröttsamt. Jag var törstig jämt och det kändes att kilometrar inte försvinner. Jag kände att jag tappar krafter och jag hade känsla som att jag observerar mig själv från sida. Jag visste att det är inte bra. Jag var mer och mer trött och utmattad som vid långvarig bilkörning på natten. Kl.4:30, strax innan soluppgång kunde jag inte fortsätta, jag kunde inte se sträckan och jag såg olika "figurer". Jag var tvungen att sova lite. Jag tog på mig dunjacka, mössa och handskar eftersom det var kylig, plockade fram liggunderlag och låg mig ner. Resten kommer jag inte exakt ihåg. Jag tror inte jag har sovit länge, men jag vaknade av varma solstrålning. Jag reste mig fort (tror jag) och försökte cykla vidare. Det var varmare med varje stund. Jag försökte äta något men jag kunde inte svälja, mat har klistrat sig i min hals och matstrupe och ville inte vandra ner. Jag har inte druckit tillräcklig med vatten för att den ska inte ta slut för fort. Hela tiden har jag puttat cykel för att sanden var så djup och mjuk så att man kunde glömma om att cykla trots att jag minskade avsevärt lufttryck i däcken till 0,5 bar (där tog slut skala i min cykelpump). Plötsligt har det blivit  förmiddag och det blev fruktansvärt varmt både uppifrån och ner från heta sanden. Men jag hade inget val, jag kunde inte vänta tills det svalnar eftersom man måste dricka ändå när man vilar och vatten försvinner dramatisk fort trots att jag dricker begränsade mängder. Med varje stund var jag mer och mer törstig men jag var tvungen att röra sig fram hela tiden och tro på räddning. Under tiden har passerat mig två Toyota bilar, samma som igår (de enda bilar som passerade mig under söndagen) och de stannade för snacka lite med mig. När jag har sagt i vilken situation jag är, och att jag har nästan 3 mil kvar till min delmål så fick jag från de tre liter vatten. Detta kunde rädda mitt liv. Liten bit längre fram herrar (och kvinna Maya) svängde vänster till brunn 50 för att käka frukost och jag drog vidare. Jag gick mot brunn 49. Jag vet inte hur lång tid det tog. Jag slutade att registrera verkligheten. Enligt Österrikare från de två Toyota bilar har de kommit ifatt mig när jag hade 2.4 mil kvar till min delmål. Men detta fick jag veta två timmar senare när jag satt i deras luftkonditionerad bil. De har sagt att när de såg mig redan igår, så förväntade de sig att jag kommer ha problem, på morgonen försäkrade de sig om det, och nu har de sagt rakt till mig, att jag inte ser ut bra och i den skick får jag inte att fortsätta min resa, med tanke på att den här del av CSR är lättast, på grund av det har inte börjat sanddyner än. Jag har inte haft ork och kraft för att diskutera och med tanke på framtida stegrande svårigheter med glädje har jag tillåtit att de ska rädda mig. Jag kommer inte ihåg mycket från de stunder. Jag var som en docka, jag gjorde precis det de har sagt till mig. Jag tror att jag har druckit två liter vatten på en gång, ätit två saftiga äpple och jag har tillåtit de att stängde mig i luftkonditionerad Toyota. Jag brydde mig inte om något. Jag var medveten att med den beslut mina nästan treåriga förberedelser och tuffa planer går åt skogen. Men kanske jag har räddad mitt liv för att jag tror på riktigt att jag inte var i bra skick överhuvudtaget. Under kort stund har funderat på att kanske be om skjuts till brunn 49 och vila där för att nästa dagen gå/cykla vidare, men efter en stund fattade jag att jag skulle bara lura mig själv och att jag vill inte fortsätta min resa vidare. Det var över mina krafter att fortsätta i ännu svårare förhållande. Jag fick tillräcklig stryk under de fyra dagar för att veta att jag orkar inte göra detta i XXL format. Från början ville de skjutsa mig till brunn 50 där jag skulle vila mig och cykla dagen efter tillbaka till Billiluna. Men när de observerade i vilken skick jag är under bilfärden så ändrade de sina planer och körde mig hela 10 mil ändå fram till Lake Stretch som jag nämnde innan. När vi åkte tillbaka knappt kunde jag känna igen landskap. Jag var troligen mycket trött fortfarande. Jag måste erkänna att jag har fattad att jag gjorde en bra bit av CSR först, när jag såg den sträckan från bilen. När vi kom fram dit, så har vi skrivit varandras telefonnummer hälsat varandra och Österrikare åkte iväg. Jag slog upp tält, har segregerat innehåll av mina cykelväskor, gjord kvällsmat och nu knappt kan jag sitta efter en natt utan sömn. (…) Jag ringde till Nick och Piotr. Imorgon ska jag försöka analysera orsaker till min förlust men Österrikare har gemensamt sagt att det är inte förlust men lektion och att de beundrar mig,  för det hur långt har jag kommit fram efter tre och en halv dag. Jag vet inte hur mycket sanningen och hur mycket artighet var det i den åsikten."

CSR

Vilopaus under de hetaste timmar

Mina räddare

  Så här har slutat min livets äventyr. Inte spektakulärt men lycklig. Jag är glad att jag kunde komma tillbaka till mina nära och kära, jag lärde mig något. Den förlust är samtidigt mycket bra lektion av ödmjukhet och respekt till naturens krafter. Jag lärde känna mig själv bättre och detta hur min kropp fungerar i extrema förhållander. Jag gjorde fel. Flera fel. Och jag ställer till mig själv en fråga: kunde jag undvika att göra de fel? Jag hittar inte exakt svar. Jag kunde fråga mer de erfarna äventyrare, jag kunde läsa mer men skulle jag lyssna de? Jag visste från böcker och artiklar att det blir svårt. Jag bestämde mig att jag är ”klokare” och ska försöka göra det på mitt sett. Och jag har betalad för det högt pris. Men kanske det handlar om att lära sig på egna fel och få själv stryk? Jag har det efter mig och jag är rikare med den erfarenhet, det är mycket prisvärd.

   Ni frågar oss om vi ska försöka en gång till. Piotr säger att aldrig mer men vi får väl se vad tillbringar framtiden. Som gäller mig så vill jag inte deklarera något nu och ta bindande beslut. Mina sår från sträckan är för färska för det. Jag behöver tid för att fundera över vissa saker. Varje gång när jag kommer tillbaka med mina tankar till CSR så reagerar jag väldigt stark som gäller mina känslor. Det måste gå över. Jag ska svara på den fråga med en fråga: ska det vara så om man kuggar en tenta att man sluttar plugga överhuvudtagen? Självklart inte! Man måste dra slutsatser, lära sig mer och försöka igen! Och Canning Stock Route är fortfarande där och väntar…